Monstermyggorna äter upp mig.
De senaste dagarna har varit mer eller mindre händelserika. I måndags cyklade jag från Kitty Hawk till Manteo, en liten stad på en ö. Fick punktering på bron till ön, lyckades laga den och allt var frid och fröjd. Tog in på ett motell på kvällen, blev uppäten av myggor när jag skulle gå och handla mat. Jag hade fortfarande ont i halsen på tisdagen, och det kändes inte så bra att cykla ca åtta mil i ödemarken med halsont, så jag tog en dag ledigt och spenderade en natt till på motellet.
Igår cyklade jag de drygt åtta milen i ett totalt ödelandskap. Det regnade lite i början på dagen, men sedan sken solen. Jag använder myggmedel, men det verkar inte råda bot mot monstermyggor. Har nu säkert över sjuttio myggbett på min kropp, många stora som femkronor. Det är nästan outhärdligt faktiskt.
Anlände i Engelhard vid klockan halv fem på eftermiddagen ungefär. Köpte en god baguette med rostbiff i en affär, var utsvulten. Letade sedan upp en camping, men den var helt öde. De kändes mindre bra, så jag tog in på ett litet hotell istället.
Kvinnan som ägde hotellet var tysk och bröt väldigt kraftigt. Jag får ett litet rum med bara en kanal på TV:n, och plötsligt ringer kvinnan på telefonen och undrar om jag vill ha mat. Jag går ner till den lilla restaurangen och hon bjuder på soppa, pommes frites och majskolvar. Jag har aldrig riktigt varit förtjust i majskolvar, men dessa var otroligt goda. Mätt och belåten gick jag tillbaka till mitt rum och skulle förmodligen sovit som en stock om det inte vore för att jag vaknade mitt i natten av att jag nästan höll på att klia sönder mina ben.
Frukost ingick i priset, så jag går ner och serveras pannkakor. Det var väldigt gott, och jag går upp till rummet igen för att packa, och när jag kommer ned igen och ska betala så vill den tyska kvinnan inte ta emot några pengar. Jag fick alltså bo gratis. Så otroligt snällt.
Cyklar iväg, i kraftig motvind. Ibland känns det som om att jag inte kommer någonstans, trots att jag trampar för full maskin. Det lugnar dock ner sig efter någon timma, vilket var tur för jag var faktiskt nära att ge upp för dagen. Mycket öde landskap idag också, såg dessutom två (levande) sköldpaddor på vägen. Dom var jättestora, cirka fyrtio centimeter långa.
Just nu är jag på en camping lite utanför Belhaven. Har duschat, tvättat lite kläder och pratat på Skype med min far. Sitter i något slags allrum där det finns tillgång till Internet. Är väldigt trött, så ska nog gå och lägga mig i tältet snart. Imorgon cyklar jag till Washington, eller Little Washington som det här i folkmun kallas.
Hav.
North Carolina.
Igår, lördag, var första cykeldagen på egen hand. Jag vaknade upp 11:23 helt förvirrad för att inse att jag hade försovit mig lite. Har ingen laddare till min mobil, så jag var tvungen att köpa en ny igår. Någon billig Nokia. Den har bara ett alarm, jag är van vid typ tre. Och inte ens dom vaknar jag av, tror att jag har blivit immun mot dem.
Jag kom iväg från motellet vid halv ett-tiden, det duggade lite och himlen var grå. Någon mil utanför Suffolk lämnade jag Virginia och äntrade North Carolina. Det gick bra att cykla, men efter bara någon timma började regnet öka och ett tag öste det nästan ned. Det fortsatte att regna hela dagen.
Jag var ungefär sju kilometer från South Mills då jag stannade för att kolla på kartan. En bil stannar bakom mig, och ut kommer en kvinna. Hon undrar om jag behöver någonstans att sova över natten, och hon berättar att både hon och hennes man cyklar mycket. Jag tackar ja, och får följa med henne i bilen. Hon heter Pam, och både hon och hennes man, Dave, är verkligen cykelfantaster. Dom har tydligen haft flera andra långfärdscyklister boendes hemma hos sig.
Jag fick duscha och vi åt en mexikansk middag vilket var väldigt gott.
Idag cyklade Pam med mig hela vägen till Kitty Hawk, en stad som ligger på kusten. Tror att det var cirka sju mil från South Mills hit. Rätt regnigt idag också. Fick värja för ungefär hundra stycken döda grodor och några ormar, det är otroligt mycket döda djur på vägarna.
Pam och Dave hade fixat så att jag kunde bo hos deras vänner över natten. Det var folk som höll på att köra bort en massa grenar och annat efter orkanen när vi cyklade uppför deras gata, helt otroligt att dom fortfarande håller på att städa upp efter den.
Så nu bor jag hos Robert och Valerie. De har också gjort en cykelresa, från Seattle till New Jersey. Dom är verkligen jättesnälla. Vi åt en jättegod middag bestående av kyckling och couscous, förmodligen en av de godaste (och nyttigaste) måltider jag ätit här i USA, och efter det såg vi en film.
Snart ska jag sova, är faktiskt helt slut. Har lite ont i halsen, hoppas på att det känns bättre imorgon. Är dödstrött, ska sova nu. God natt, och god morgon till alla er där hemma!
Nu är det bara jag kvar.
Jag förstår inte vitsen med att dra med okända människor på en resa man inte ens verkar ha intentioner att vilja fullfölja. Jag har full förståelse för att man kan skada sig, bli sjuk och att planer kan ändras, men om jag hade vetat att resan skulle avslutas så fort någonting oväntat hände så hade jag givetvis inte följt med. Jag blev bestulen alla mina ägodelar för bara två veckor sedan, och det känns ju inte så jävla bra att köpa nya bra grejer för att sedan höra att de jag reser med inte vill fortsätta. Att de varken vill försöka att cykla och se hur det känns eller stanna ytterligare några dagar för att se om det blir bättre. Jag ringde min pappa som är väldigt kunnig på sådana områden (nu gällde det en troligtvis överansträngd hälsena), och han kom med tips på saker man kan förändra när man cyklar. Att tejpa foten, att sänka sadeln, att trampa annorlunda. Men det var inte ens aktuellt att testa eftersom att det tydligen "inte var roligt längre".
Jag förstår om man inte vill göra saker man inte tycker är roliga. Men skriv det då, nästa gång, innan ni drar med er okända människor på era resor. Jag trodde att om man skulle göra en sådan här grej så skulle man verkligen vilja det och verkligen vilja fullfölja det, eftersom att det är en utmaning som kräver något utöver det vanliga. Jag skulle aldrig ge upp på det sättet.
Jag tycker att det är oerhört själviskt att göra så. Jag vet att Sofie och Betty inte alls håller med mig, men det är så jag känner.
Nu är jag alltså ensam, och efter att ha smält den stora förändringen över dagen så känns det nu bra. Villkoren ändras lite, och om det nu går åt helvete så tänker jag faktiskt tillåta mig att åka hem eftersom att det här inte alls är en situation jag ens kunde föreställa att jag skulle hamna i när jag åkte iväg på den här resan. Jag hade föreställt mig skador, sjukdom, punkteringar och en massa andra saker men inte att bli lämnad ensam.
Nu har jag varit i Suffolk i alltför många dagar, så jag ser fram emot att cykla imorgon. God natt.
Swedish fish.
Betty och Sofie på en restaurang i Columbia, Pennsylvania.
Jag äter svensk fisk när vi pausar på cykelvägen in till Washington D.C.
Brian som vi fick bo hos när orkanen kom till New Jersey.
Washington D.C i soluppgången.
Detta var ett par veckor sedan. Vi stod och kollade på kartan då en kille kom fram och gav oss denna burk med saltgurka. Han sa att han också hade cyklat en längre bit i USA. Saltgurkorna var odlade i närheten.
Detta är utbudet av böcker man kunde låna och läsa i tvättstugan på en camping. Vi såg väldigt mycket amish runt omkring området, det känns som att det har en koppling till böckerna. Dom känns liksom... väldigt gammaldags. Amish-människor är för övrigt livsfarliga och jag drömde mardrömmar om dem den natten.
Det är faktiskt rätt jobbigt att cykla med mycket packning i milslånga uppförsbackar.
Morgon på brandstationen i Reisterstown.
Lunch!
Baconslottet.
Tisdag 20/11.
Vi kom inte till North Carolina idag. Igår, måndags så gick mina växlar sönder. Det gick inte att växla upp. Jag vet inte vad som hände, men det är väldigt underligt eftersom att det är en ny cykel som jag inte hunnit använda så mycket än.
Som tur var så hade vi i princip cyklat klart för dagen. Innan dess var dagen inte så innehållsrik, vi åkte färja till Scotland, cyklade igenom Bacon Castle, ett underligt namn på en liten stad. Eller håla, snarare. Jag blev jagad av tre jättearga hundar. Dom kom rusandes ut från en tomt vi körde förbi och omringade mig när jag cyklade. Dom var jättesmå men skällde och lät arga så jag trodde verkligen att de skulle bita mig i benen eller något. Hahaha. Men som tur var så kom en motorcykel som de blev skrämda av. Hundar verkar verkligen bli aggressiva när vi cyklar förbi, många springer efter oss och skäller.
Vi campade utanför en liten brandstation utanför Suffolk, Virginia och vaknade upp vid halv sju för att ge oss iväg tidigt, men innan åkte vi in till Suffolk för att fixa växlarna. Planerna blev dock ändrade eftersom att Sofies hälsena hade svullnat upp, och hon hade väldigt ont, förmodligen på grund av överansträngning. Vi bestämde oss till slut för att stanna i Suffolk och tog in på ett motell. Det förra motellet vi bodde på i Wrigthsville, Pennsylvania var verkligen äckligt. Det var inrökt, badrummet hade ingen dörr och det var hår i sängen. Detta motellet är hundra gånger fräschare i jämförelse, det är nästan som ett hotell.
Idag har vi i princip inte gjort någonting. Vi bestämde oss för att stanna ytterligare en natt för att låta Sofies häl vila lite till och sedan ge oss av tidigt på torsdag morgon. Vi har kollat på Titanic på TV:n, ätit kinamat och handlat lite kläder... på Walmart. Trodde aldrig att jag skulle handla kläder på Walmart, men jag trodde heller aldrig att mina kläder skulle bli stulna. Köpte en collegetröja för typ fyrtio spänn. Och pyjamasbyxor... Betty köpte med Star Wars-motiv och jag med South Park. Bra att ha när det blir kallt. Just nu behövs det dock inte, det är jättevarmt ute. Klockan är sex på kvällen men Sofie och Betty sover typ. Jag antar att man ska passa på att sova då man har tillgång till riktiga sängar.
Jag ska hugga in på lite chips med dip nu, men lovar en bilduppdatering inom kort eftersom att det verkar uppskattas. Hörs snart!
Färdmedel.
I limousinen.
Och utanför den.
Och min cykel, eftersom att bild på den efterfrågades.
Hinner inte lägga in mer bilder nu, kommer mer snart!
Limousinen och fiskstrumporna.
Vi åker ifrån campingplatsen vid halv tio på torsdagsmorgonen, denna dag måste vi åka långt, nästan två kartor för att hinna till Richmond. Vi äter frukost, Sofie och Betty äter gröt och flingor, jag zookex och dinosauriegodis, mycket stadigt och sedan ger vi oss av. Vi cyklar på bra, vi stannar inte så ofta och håller ett bra tempo. Vid tretiden kommer vi till en liten stad där vi stannar och äter pizza. Sedan fortsätter vi att cykla, vi kommer ut på en liten större väg innan Richmond och många bilar blir väldigt sura över att vi är där och tutar även fast vi försöker göra oss så osynliga så möjligt.
Idioter.
När vi kommer in i Richmond börjar det blåsa något otroligt mycket, så vi planerar att först åka till McDonalds (wireless som sagt) för att kolla upp vart någon brandstation ligger och sedan åka till brandstationen. När vi är på McD och kollar på WOW-Jocke på youtube (Sofie hade inte sett den) så sitter det en kille en bit bort. Han kommer fram, frågar vart vi är i från och vi förklarar att vi är på cykelresa. Han går sedan men kommer tillbaka efter några minuter och frågar om vi vill komma hem till han och hans kompis och hänga. Vi tackar ja, han ger oss vägbeskrivningen och presenterar sig som Andy. Vi åker dit ungefär en timma senare, och åker givetvis vilse innan, men hittar tillslut rätt.
Det är hans kompisars lägenhet vi hamnat i, där bodde Remy som nyss flyttat dit från Irland för att studera konst på college och Matt som jobbade på restaurang. Dom är jättetrevliga och vi lyssnar på vinylskivor i deras vardagsrum. Sedan fick vi sova i Andys vardagsrum, det är otroligt vad snälla människor det finns som låter oss bo hos dem!
Vi bestämmer oss för att stanna i Richmond över helgen, så lördagen så var Andy snäll nog att köra mig till en stor butik där dom sålde campinggrejer på sin lunchrast. Jag köpte tält, sovsäck och lite andra bra grejer. Sedan tog Matt och Remy oss till en klädbutik där jag köpte en skjorta och en t-shirt, och efter det åt vi lunch. På kvällen gick vi till en Oktoberfest som var arrangerad nära där dom bodde, och sedan hämtade Andy deras limousine från åttiotalet som vi åkte till en fest hos deras kompis. Limousinen lät otroligt mycket, den var också målad med en massa olika färger och var inredd med röd sammet.
På lördagen visade Andy oss alla bilar där han jobbade, där fanns Prince gamla bil, det var coolt. Efter det åt vi amerikansk lunch i form av BBQ, och på kvällen gick vi på en annan fest där vi fick lära oss att spela Beer Pong, vilket var otroligt kul.
Nu hinner jag inte skriva mer, jag kanske hinner lägga in några bilder innan vi går härifrån. Vi befinner oss just nu utanför Suffolk, Virginia, och imorgon cyklar vi in i North Carolina.
Richmond, Virginia.
Det är sommarvärme här, hörde att det blivit rätt kallt i Sverige. Skulle inte vilja byta om man säger så! Dagarna flyter på, i förrgår tältade vi i en familjs trädgård (vi frågade givetvis om vi fick innan), de hade en gigantisk tomt så jag tror knappt att de märkte att vi var där. Vi gick upp vid sju-tiden på morgonen, ingen av oss hade sovit särskilt bra fastän vi hade gått och lagt oss halv nio. Det blir mörkt vid ungefär halv åtta nu, och då börjar myggorna attackera, och det är så jäkla trångt att sova tre i ett tvåmannatält så det är liksom lika bra att sova då.
Det har det gått bra med cyklingen, min nya Cannondale känns bra. Det jag saknar med min gamla är att bromsarna var mycket bättre, den nya har skivbromsar och dom tar inte lika bra. Min var ju en cyclocross också, den nya är en touringcykel så det skiljer ju lite också. Men den rullar på bra, just nu har jag inte så mycket packning så jag ligger ungefär fem minuter före Sofie och Betty, haha.
Igår sov vi på en camping, och vi fick dela tält ännu en natt. Jag har ju varken sovsäck, kudde eller tält nu eftersom att det blev stulet, så i förrgår höll jag på att frysa ihjäl och inatt svettades jag ihjäl. Tältet var som ett bastu! Jag vaknade mitt i natten av att svetten rann i pannan. Usch.
Idag vaknade vi vid sju igen, åt frukost och gav oss av. Idag har vi cyklat över sex mil och jag har sett ett oräkneligt antal road kill, bland annat en katt, en liten sköldpadda och massor med små ormar. Just nu befinner vi oss i Richmond, Virginia. Det är en stor stad med nästan tvåhundratusen invånare. När vi kom hit började det blåsa väldigt mycket, så vi letade skydd på McDonalds. Vårt nästa drag är att leta upp en brandstation, sedan får vi se vad som händer. Hej då så länge!
LISTEN TO ME SOFIE!!! Del två.
Vi åker förbi en skola, bensinstation och dylikt, det är som ett eget litet samhälle i denna konstiga bubbla. Vi kommer till en Dunkin' Donuts, men de har inga donuts. Ironiskt nog. Så vi köper glass istället. Vi behöver sockret eftersom att vi är dödströtta av att inte ha sovit på över ett dygn. Vi cyklar vidare, kommer till slut ut ur området och efter någon timma når vi Lorton. Vi är nu för övrigt i Virginia, vår fjärde delstat. Vi virrar runt där utan att hitta något riktigt centrum, och bestämmer oss sedan för att åka till biblioteket. Vi hittar slutligen dit, men det är givetvis stängt! Huvudet värker och jag känner mig sjuk av sömnbristen. Vi sätter oss utanför, och nu är vi så trötta att vi en efter en somnar på våra liggunderlag efter ungefär trettiotvå timmar utan sömn. Det måste ha varit en underlig syn, att på en söndagseftermiddag se tre tjejer sovandes på marken utanför biblioteket när man ska lämna sina böcker i bokinkastet.
Vid sju-tiden på kvällen vaknar vi efter två, tre timmars sömn och jag känner mig helt mörbultad. Vi bestämmer oss för att åka till en mataffär och handla middag. Det är ett stort supermarket, och vi lutar våra cyklar mot en vägg och går in. Vi köper kycklingklubbor och går sedan ut. Det är nu det ofattbara händer, min cykel är borta. Den har gått upp i rök, den syns ingenstans. Jag får panik. Efter min cykel satt mitt extrahjul med mina väskor. Alla mina grejer var i väskorna, och på pakethållaren hade jag mitt tält och liggunderlag. Och en baguette jag köpt tidigare samma dag. Nä, men jag blev så chockad och upprörd och det enda jag kunde tänka på var att nu är resan slut, nu får jag åka hem. Och det ville jag verkligen inte.
Betty och Sofie gick in i mataffären för att ringa polisen. Jag kan inte förstå hur en människa kan göra något sådant. Jag har total förståelse för att världen är full av idioter som inte har någon respekt för andra människor, och att bli bestulen sina ägodelar är långtifrån det värsta man kan råka ut för. Men det känns ändå så kränkande och respektlöst att jag mår illa. Om min cykel hade blivit stulen i Sverige hade det varit långtifrån samma sak, här var det mitt färdmedel och av allt jag äger så är det alla mina saker i väskorna som betyder mest och är viktigast. Förstår inte människan som stal från mig att det han eller hon tog var allt jag ägde? En komplett idiot.
Två personer i en bil stannar eftersom att dom ser att jag är upprörd, de frågar om jag behöver något. Jag förklarar situation lite halvt och de frågar om jag behöver pengar. Jag säger givetvis nej. Det är otroligt vad snälla människor det finns, väldigt många fler än de dåliga. En snäll kille ger mig hans choklad och vatten.
Två poliser anländer, och jag visar foto på cykeln och extrahjulet och den ena ger sig ut för att leta efter den. Den andra polisen ställer fler frågor och efter att polisanmälan är gjord så skjutsar polisen mig till ett Comfort Inn i staden, Sofie och Betty cyklar dit. Vi försöker smälta kvällens oväntade vändning, äter kycklingklubborna, duschar och går sedan och lägger oss helt utmattade.
Idag, eller igår blir det egentligen, måndag, så tog vi tåget till D.C igen för att införskaffa nya grejer. Tur i oturen med gårdagens händelse var att jag hade min ryggsäck på mig när cykeln stals. I den låg mobilen, plånboken, passet, viktiga papper, kameran, datorn och iPoden. Det känns otroligt skönt att inte det också blev stulet.
Efter att ha promenerat i stekhet värme i minst 45 minuter i D.C efter att ha gått av metron
så hittar vi till Bicycle Pro Shop. Jag förklarar att vi är på cykelresa och ska till Orlando och att alla mina saker blev stulna. De är väldigt hjälpsamma, och väljer ut en bra touringcykel av märket Cannondale till mig. Den är mörkgrön, kanske inte den snyggaste färgen på en cykel, men jag gillar den och det känns bra. De sätter på en pakethållare och fixar med den och jag köper dessutom cykelväskor, hjälm, cykelbyxor, ny färddator, slangar, pump och verktyg till cykeln. Jag får hundra dollar rabatt på cykeln och tjugo procent på allt annat på grund av situationen, så otroligt snällt!
Vi handlar dessutom lite vanliga kläder och lite cykelkläder och lite annat innan vi hämtar cykeln och åker tillbaka till hotellet.
Just nu ligger jag i hotellsängen, lyssnar på Ebba Grön och The Doors och njuter av livet innanför fyra väggar. Imorgon blir det dock vägen igen, vilket inte heller är så fel faktiskt. Skönt att kunna fortsätta så snabbt. Allt känns mycket bättre nu än det gjorde igår, jag får ersättning för allt och det viktigaste är köpt. Det känns bra. Nu måste jag sova. Läste om orkanen Katia, hade ingen aning att den når Sverige idag. Det kom lite som en chock. Vi var tacksamma att den missade oss här, men jag trodde aldrig att den skulle nå Sverige. Hoppas att det inte blir alltför mycket oväder för alla er hemma idag!
LISTEN TO ME SOFIE!!!
I lördags lämnade vi Robin och Arics hus för Washinton D.C. I princip hela vägen dit var cykelväg, men den var riktigt dålig. Skönt dock att inte behöva cykla på biltrafikerd väg, men å andra sidan kunde vi inte cykla så snabbt på grund av alla bulor på det dåliga väglaget. Det är dessutom lerigt på många ställen och plötsligt hör jag ett brak bakom mig. Sofie vurpade! Hon skrapade hakan, armen och knät, stackaren.
Trots krigsskadorna så är vi vid tre-tiden framme i huvudstaden, och längs cykelvägen finns deras nationalzoo som vi bestämmer oss för att besöka. Det är gratis. Jag ogillar djur i bur, jag tycker att det är hemskt när de inte får leva i sitt naturliga habitat. Nu är de instängda, som i ett fängelse för att människan egoistiskt ska få beskåda dem.
Jag undviker därför helst zoo:n, men nu var vi här i alla fall. Vi ser gorillor, reptiler av olika slag, zebror, lejon, tigrar, pandor, bläckfiskar, geparder, elefanter och så vidare. Jag vill släppa ut dem alla. Förutom kackerlackorna, dom var otroligt äckliga.
Vi fortsätter på cykelvägen, vårt mål är Vita huset. Helst vill vi beskåda Obama, men han syntes inte till. Det visade sig sedan att han var i New York vid tillfället, attans. Vi ser dessutom Lincoln Memorial. Vita huset var ett vitt hus, och ja, det var inte så mycket mer med det. Det var inte så intressant.
Vi letade sedan upp en McDonalds, klockan var mycket och de har ju fritt Internet som sagt. Vår plan var att inte sova alls, vi kunde ju inte gärna slå upp våra tält någonstans i Washington. Vi spenderade många långa timmar på det dygnet runt-öppna McDonalds-restaurangen innan vi vid fem på morgonen gav oss av därifrån. Det var en väldigt jobbig natt, men det var bara att bita ihop och cykla. Vi upplevde soluppgång på väg ut ur den amerikanska huvudstaden, och det var väldigt fint.
Cykelvägen fortsatte, och i staden Alexandria stannade vi och åt frukost. Det blev amerikanska pannkakor. De första tuggorna var det gott, men sedan blev det bara för mycket. Svenska pannkakor är hundra gånger godare! Vi fortsatte, dagen blev stekhet. Vi hamnade i ett område där vi var tvungna att visa ID innan vi fick åka in. Det var rätt underligt, och vi upptäckte snart att detta var ett stort bostadsområde för militärer och deras familjer. Allt var väldigt lugnt och tyst därinne, nästan alla hus var identiska och knappt några människor syntes till. Det kändes som om man stigit in i en bubbla. Jag tog täten, backen var lång och efter ett tag stannar jag eftersom att varken Sofie eller Betty är bakom mig. Jag väntar i några minuter innan jag vänder och åker tillbaka ner. Nu hade både Sofie OCH Betty vurpat! En kille på skateboard hade kommit åkandes och inte värjt undan för Sofie och Betty, vilket resulterade i en seriekrock och båda föll som dominobrickor. Nu fick Bettys knä också plåstras om.
Jag har för övrigt också ramlat med cykeln, men det var någon vecka sedan. Jag skulle stanna och sätta ned högerfoten då jag tappade balansen så att tyngdpunkten hamnade på vänstersidan. Jag har cykelskor, så min vänsterfot var fastsatt i pedalen. Jag tippade över och hann inte dra loss foten innan jag ramlade i marken. Det var lite läskigt men jag var oskadd. Det måste ha sett otroligt dumt ut.
Detta blev väldigt mycket, som vanligt. Jag kan liksom inte hindra fingrarna från att slå ned tangenterna. Fortsättning kommer i nästa inlägg!
Hurricane Irene.
På söndagen åker vi hem till Brians mamma eftersom att det inte finns någon ström i Brians hus. Det tar också sin tid, ännu fler vägar är översvämmade och vissa vägskyltar syns knappt över vattenytan. Det ligger en massa grenar över vägarna och ibland knäckta träd. Det blåser en del, men det känns som att den största skadan gjordes på lördagnatten. På måndagen kör Brian oss enda till Montgomery i Pennsylvania, det var närmaste hotellet som inte var fullbokat eller stängt. Vi tänkte att vi skulle vänta med att börja cykla till på tisdagen på grund av att det förmodligen skulle bli svårt att ta sig fram. Det är på hotellet vi färgar våra hår för första gången, mitt och Sofies skulle bli blondt men blev gult, Bettys skulle bli rött men blev rosa.
Tisdagen var alltså första cykeldagen på tre dagar. Det var en varm och solig dag, och bortsett från att det fortfarande låg grenar och dylikt på vägarna så gick det bra att cykla. Vi cyklade på en bra bit och nådde faktiskt en cykelväg vilket kändes väldigt skönt i jämförelse med vanliga vägar. Vi tänkte åka till Philadelphia eftersom att cykelvägen gick hela vägen dit, det skulle bli en liten avstickare från vår vanliga rutt, men vi mötte en annan cyklist som sa att det knappt gick att ta sig fram dit. Så vi fortsatte på den vanliga rutten.
Sofie fick en punktering i Norristown vilket var en mindre trevlig stad, och när vi ändå var tvungna att stanna till där så frågade vi polisen om de visste någon bra plats att campa på. Polismannen tipsade om ett större parkområde några miles därifrån, han sade att det egentligen inte var tillåtet att tälta där, men att vi ändå kunde göra det om vi var diskreta. Vi gav oss av till parkområdet, på vägen mötte vi en svensk cyklist för övrigt som hjälpte oss att hitta rätt. Väl framme så började en parkvakt fråga ut oss, vi sade som det var och det slutade med att han hjälpte oss att hitta en bättre tältplats en liten bit därifrån i ett ödsligt skogsområde.
Neshanic Station.
Jag tänker fortsätta med att posta inlägg som egentligen skulle postats tidigare. Detta inlägg utspelade sig på fredagen den 26:e augusti.
Vi vaknar upp hos Nicole och familjen, och går ner för att äta frukost. Kvällen innan hade Nicole bakat pumpabröd till oss, och det var jättegott! Det vill jag baka när jag kommer hem till Sverige. Efter att ha packat ihop våra grejer så kör Nicole oss till Old Yorke Road och släpper av oss, det är väldigt varmt ute och vi tar farväl och tackar för allting. Nicole är en otroligt snäll människa och vi var väldigt tacksamma för allt.
Vi börjar cykla och hamnar i något industriområde där vi är tvungna att fråga efter vägen. Vi blir jättehungriga, så vi bestämmer oss för att använda triangaköket till att koka ris. Det tar en evighet, vi läser på paketet att det ska koka i femtio minuter. Förstår inte hur ris kan ta så lång tid, jag har aldrig varit med om det. Och eftersom att det är ett triangakök så tar det ännu längre tid. Det slutar med att vi äter det halvfärdigt med chilisås, och det smakar förvånansvärt bra eftersom att vi är så hungriga. Vi cyklar vidare, vet inte riktigt vart vi är. Vi hamnar i ett villaområde när vi tror att vi är i Neshanic Station, och frågar ett par människor vart vi är och var Neshanic ligger. De berättar hur vi kommer dit, och vi undrar om det finns något att äta där. "A pizza place!" säger kvinnan och vi blir lättade. Vi är nu otroligt hungriga. Vi ska ge oss av därifrån när vi upptäcker att Sofie fått punktering på sin cykel, så innan vi börjar cykla igen så fixar vi punkteringen.
Det börjar snabbt mörkna. Vi cyklar på en liten väg i skogen, och börjar bli mer och mer desperata. Vi tror att vi är åt rätt håll, men vi är inte säkra och vi vet inte hur långt vi ska. Det framgår varken på kartor eller skyltar. Det enda vi kan tänka på är pizza. Efter en evighet ser vi ljus, vi har nått Neshanic Station! Helt otroligt, tyckte vi då. Klockan var runt nio på kvällen. Det var ett väldigt litet ställe. Det såg ut som någon gammaldags järnvägsstation med enbart en bar och inget mer, och när vi skulle ställa cyklarna mot staketet utanför baren så sitter några MC-knuttar på verandan till baren och glor på oss. Dom har förmodligen aldrig skådat en sådan underlig syn förut, tre vilsna cyklister som parkerar sina cyklar utanför deras stammishak en helt vanlig fredagkväll. Vi går in, får sätta oss vid ett bord och beställa mat. Det smakade underbart. Det spelades livemusik och det var rätt mycket människor där. Förmodligen bara stamgäster.
Efter maten sätter vi oss i baren och försöker klura ut ett bra ställe att sova på över natten. Det regnar ute och vi är inte jättesugna på att slå upp tältet, varken på någon äng eller i ett skogssnår någonstans. Bredvid oss i baren sitter en kille som heter Brian, och vi börjar samtala med honom. Han undrar om vi är från Kanada, den fransktalande delen. Vi sa att vi var från Sverige, och att vi verkligen inte talar franska. Vi berättar om vår resa, och när han måste åka hem säger han att vi kan få sova i hans hus. Han är jättetrevlig och vi blir jätteglada över erbjudandet. Vi låser fast våra cyklar och knör in all vår packning i hans röda jeep. Det är knappt så att vi får plats. Men det gick, och det kändes otroligt bra att få sova inomhus när man egentligen räknat med att tälta!
Blandade bilder:
I tvättstugan på en camping. Jag och Sofie har gult hår, Betty rosa. Färgningen gick väl inte exakt enligt planerna.
En annan camping, Otter's Creek.
Jag och Betty på en restaurang i Wrightsville (om jag minns rätt). Bettys 19-årsdag för övrigt!
Betty och Sofie bakar kladdkaka hemma hos George och Cathy.
Vi fick duscha idag.
Nu har vi cyklat ungefär femtio mil sammanlagt, min lilla färddator gick sönder igår efter att den tappades i marken. Det var inte mitt fel, den bara föll av. Antingen det eller så är batteriet slut, jag hoppas på det sistnämnda. Det är rätt tråkigt i alla fall, för nu kan jag inte se hur snabbt jag cyklar. Min topphastighet ligger på 56 km/h. Jag tror inte att det kan gå så mycket snabbare faktiskt.
Vi har i alla fall cyklat hela dagen idag, det har både ösregnat och varit soligt. Och mycket backar som vanligt. Vi hoppas på att det blir planare ju längre söderut vi kommer, det har i alla fall folk vi träffat sagt att det ska bli. Vid sex-tiden stannade vi för att äta på ett ställe, och när vi precis ätit klart börjar paret bredvid att prata med oss. De hade sett våra cyklar därute, och med våra kläder och vårt ovårdade yttre så var det förmodligen lätt att lista ut att vi var cyklisterna. De frågade en massa frågor, det som alla frågar; vart vi kommer ifrån, vart vi började och vart vår slutmål är. De undrade också vart vi skulle stanna över natten, och när vi sa att vi inte riktigt visste ännu så bjöd dom hem oss till dem. Vi själva har svårt att förstå varför folk så gärna bjuder hem tre främlingar, vi luktar liksom illa. Man gör det när man inte duschat på tre dagar och svettas på cykeln hela dagarna. Men jag tror mest att folk tycker synd om oss.
Det är kul med alla reaktioner man fått från människor man stött på. Vissa står bara och skrattar när vi cyklar förbi, de tycker att det hela är väldigt komiskt. Speciellt yngre människor. Det kanske är mitt extrahjul som gör det, jag vet inte. Många är extremt hjälpsamma, de vill hjälpa oss med vägbeskrivning fastän vi har koll på läget. Många frågar frågor, cyklister i förbifarten frågar vart vi ska. Ibland vevar bilister ned rutorna och pratar med oss. Vissa ropar efter oss. Det är fascinerande hur mycket uppståndelse man kan göra med en cykel.
Nu har vi fått duscha och sedan har dom gött oss med glass, cola och chips. Dom är verkligen jättesnälla, Robin som kvinnan heter formligen tvingade oss att låta henne tvätta våra kläder.
Sofie och Betty sover, jag ska snart sova jag också. Man blir dödstrött av att cykla hela dagarna. Det känns verkligen i låren, men konstigt nog har jag inte haft någon träningsvärk alls. Imorgon når vi Washington D.C, ironiskt nog exakt på dagen tio år efter Elfte september. Jag har ingen aning hur det kommer att vara. För någon vecka sedan då vi bodde på motell uppmanade nyhetsankaren folk att ringa till polisen om de såg någon visa "ett överdrivet intresse för byggnader eller foto" samt "personer som tar foton utanför ett polishus" och så vidare. Då ska man alltså ringa polisen. Det är helt vansinnigt.
För övrigt, rubriken. Den är ironisk men sann. Jag gillar inte rubriker. Nu ska jag sova, imorgon blir en lång cykeldag. God natt!
På brandstationen.
Igår vaknade vi upp hos George och Cathy, och vi åt en jättegod frukost bestående av fattiga riddare, färska bär och juice. Det hade slutat regna efter en natt med mycket åska, och vi gav oss ut på vägarna igen. Vi cyklade ungefär fem mil till Reisterstown, där vi tog fram stormköket och tillagade pulversoppa som vi åt med bröd. Gourmet. Det var dock väldigt salt och därför närmast oätbart, så efter middagen gick vi till en Dunkin' Donuts och ja, åt donuts. Vi köpte ett dussin för typ sju dollar. Vi åt upp alla. Ja, vi skäms lite över det.
Det började regna igen, och vi blev fast i Reistertown. Vi stannade på Dunkin' Donuts till det stängde vid tio på kvällen, och sedan letade vi upp stadens brandstation. Vi plingade på och undrade om de visste något ställe vi kunde campa på under natten. Detta är ett tips från en annan långfärdscyklist i USA som jag hittade på nätet innan jag åkte. De var jättetrevliga och bjöd in oss, dom hade tre tomma sängar som vi fick sova i. Alla sov i samma sal, men det var väggar som delade rummet i olika rum. Väggarna slutade någon meter ovanför taket. Vid halv åtta på morgonen tändes alla lampor och något larm gick och alla sprang ut. Det var rätt coolt. Jag skulle vilja bli brandman, det verkar kul. Dom kollar på TV, sover och tränar förmodligen rätt mycket. Då och då rycker dom ut.
Just nu sitter vi på en McDonalds i samma stad, eftersom att de har fritt internet här. Skriver inom kort igen, hoppas att alla hemma i Sverige mår bra!
Dimmiga dar, det där var fina dar, men jag såg aldrig riktigt var vi var.
Som Håkan sjunger. Jag älskar Håkan, han betyder Göteborg och hemma för mig.
Det har öst ner och till och med åskat en del hela dagen, men nu har det lugnat ner sig lite. I förr går så befann vi oss i Delta, just på gränsen mellan Pennsylvania och Maryland. Det var en rätt dålig dag, Sofie mådde inte så bra och jag hade ont i magen och mådde illa. Ingen bra cykeldag. Vi spenderade i princip halva dagen utanför ett köpcentrum, vi hade ingenstans att ta vägen eftersom att vi ju faktiskt är uteliggare. Frivilligt hemlösa då förstås, vilket givetvis inte är lika illa som att vara det utan vilja.
Det var då ovädret började, mörka moln började välla fram över himlen och helt plötsligt ser man hur det börjar spöregna några meter bort innan det nådde oss. På tre sekunder var vi dyblöta. Det slutade snabbt och upprepades flera gånger. Vid tio-tiden när det började bli folktomt vid köpcentret så bestämde vi oss för att slå upp våra tält på ett stort fält bredvid. Det var ett rätt bra ställe, vi var skymda av träden. Tajmingen var usel, det började givetvis spöregna igen och denna gången hade det kommit för att stanna. Vi slog upp tältet på två röda ungefär, slängde in våra värdesaker och oss själva i dem och kröp ned i våra sovsäckar. Det regnade dock så kraftigt att tälttaket började läcka igenom och det droppade ned på oss. Jag låg i två timmar och stirrade upp i det droppande taket och kunde inte somna, det kunde däremot Betty som låg och snarkade bredvid mig. Jag tror dock att ingen av oss sov särskilt bra, vid sex på morgonen vaknade vi och hela liggunderlaget var blött. Det hade samlats en pöl med vatten vid våra huvuden eftersom att marken lutade, vi orkade inte ändra det när vi hade märkt det kvällen innan.
Iskalla med blöta kläder och skor går vi till Subway för att sitta och värma oss lite innan vi åkte, det slutade med att vi satt där inne i nästan tre timmar eftersom att det fortfarande regnade. Sedan gav vi oss av och kom slutligen fram till Jarretsville, Maryland där vi direkt letade upp biblioteket. Internetåtkomst! Praise the lord. Nä, men det har ju varit dåligt med det.
På biblioteket kom några fram och undrade om vi var "the three bicycling Swedish girls", har ingen aning om hur det hade spridits. Liten stad. En av dem var en äldre kvinna, hon sa att hon hade hört om oss och att vi var mer än välkomna att sova i hennes och hennes mans hus över natten. Hon gav oss hennes nummer och adress, hon ville att vi skulle tänka på det. Vi tänkte på det i tre sekunder efter att hon gått, och bestämde oss sedan för att tacka ja, givetvis. Vem kan motså ett sådant erbjudande?
Vi gick och åt på ett italienskt ställe, och sedan ringde vi kvinnan som hon hade sagt att vi kunde göra och så cyklade vi hem till dem. De bor i ett jättefint, stort hus, vi fick en hel övervåning för oss själva med två dubbelsängar och TRE badrum. Vi duschade, sedan gick vi ner till Cathy och George som paret heter och åt äpplestrudels. De visade oss deras spelrum i källaren med Air hockey och en spelmaskin som jag inte vet vad den heter, och sedan visade dom oss sitt fantastiska biorum med tre otroligt sköna fåtöljer. I taket hade George målat en himmel med moln och en måne, och han hade något ljusspel av något slag som gjorde det otroligt vackert. Vi kollade sedan på Taken, och sedan gick vi och lade oss. Jag sov i en egen dubbelsäng, och det var den bästa nattsömnen jag fått på länge.
Idag har vi ätit en jättegod frukost med stekta ägg, potatis, skinka, rostat bröd med hemmagjorda marmelader, färska jordgubbar och blåbär och juice. Sedan har vi spelat olika spel hela dagen och ätit Swedish Fish, ett svenskt godis som inte ens är svenskt. Och nu har Betty och Sofie bakat en svensk kladdkaka medan jag bloggat.
Ovädret fortsätter så vi stannar här en natt till. Jag klagar inte. Längtar nästan tillbaka till sängen igen. Vi hörs snart igen!
Donuts.
Vi vaknade runt halv sju på torsdagsmorgonen den 25:e augusti för att ge oss av tidigt. Vi var utsvultna och skulle kolla om Subway var öppet, vilket det var. Eller skulle vara. Klockan var sju och det stod att det skulle öppna då. Vi väntade. Klockan blev åtta, vi var frustrerade och vi bestämde oss för att åka iväg. På vägen hittade vi ett Dunkin' Donuts, och vi tänkte att vi skulle gå in och kolla vad som erbjöds. Vi köpte någon bagel och iste, vilket faktiskt inte alls var gott. Så då köpte vi sex stycken donuts eftersom att det var specialpris på det, och åt upp alla. Sedan mådde vi väldigt illa.
Vi cyklade till Martinsville, NJ, där vi frågade en bilmekaniker om han visste vart vi kunde köpa etanol. Han gav oss vägbeskrivningen, och efter tjugo minuter kom vi fram till affären. Den sålde allt man kan tänka sig i vildmarksväg, och lyckligtvis hade dom också etanol vilket har varit otroligt svårt att få tag på.
Kort därefter började det spöregna och det såg inte ut att bli bättre på ett bra tag. Vi stod utanför butiken med våra cyklar och såg miserabla ut. Då dök en kvinna upp, hon såg ut att vara i 35-40-årsåldern och hon frågade vart vi var på väg. Vi berättade vår slutdestination var Orlando, och hon ville givetvis veta vart vi skulle befinna oss när orkanen skulle dra in. Vi visste ju inte det, men troligtvis ett hotell någonstans svarade vi.
Det slutade med att vi hängde upp våra cyklar på cykelstället på hennes bil och håvade in alla våra grejer i bilen och följde med henne hem. Hon bodde i ett fint villaområde ungefär tjugo minuter därifrån. Huset var stort och kändes väldigt amerikanskt. Vi fick duscha för första gången på fyra dagar och sedan kom hennes familj hem. Hennes man hette James, och de hade två söner, Kyle 10 år och Eric 8 år. De var alla väldigt trevliga, och vi åt en god middag på kvällen. De undrade väldigt mycket över Sverige, och ställde väldigt mycket frågor om vårt lilla land och vi jämförde svenskt och amerikanskt. James åkte iväg och köpte Ben & Jerrys till efterrätt.
Sedan sov vi tidigt.
Warrenville, NJ.
Vi kom iväg lite för sent egentligen, men vi gav oss i alla fall av. Vi var fortfarande vilse men kom tillslut rätt igen efter att ha kommit ut på samma väg vi cyklade på på gårddagen, och dessutom en bit tillbaka på vägen. Så vi cyklade samma väg igen, men denna gången den rätta vägen. Cykelkartorna är inte de bästa, ibland kan dom vara rätt otydliga. Det är dessutom väldigt dåligt skyltat i USA på vissa ställen.
Vi cyklade på, och när vi kom till en Subway i Warrenville, New Jersey, så valde vi att stanna och äta. Jag installerade mitt modem men det ville inte fungera, så vi gick till biblioteket och surfade där istället. Tiden flög iväg och det blev mörkt. När biblioteket stängde så tänkte vi gå till brandstationen i staden och knacka på och fråga om vi kunde få tälta ute på deras gräsmatta, men när vi kom dit så var de ute och fyllde på vatten till brandbilen och sedan gav dom sig av och testkörde eller något runt på gatorna. Dom ryckte inte ut eller någonting alltså, dom bara cruisade liksom. Efter några timmar gav vi upp, det var mörkt och klockan var runt tio.
Vi bestämde oss för att lägga oss och sova i ett lite avsides hörn på gräsmattan där skogen började tvåhundra meter från vägen. Det kan anses vara väldigt dumt, det är förståerligt. Det var förmodligen dumt också. Vi bredde ut våra tältunderlag och lade oss på våra liggunderlag under bar himmel och sov. Jag vaknade minst etthundra gånger den natten, förmodligen för att det var rätt kallt. Första gången jag vaknade stod det ett rådjur några meter ifrån och stirrade på oss. Sedan försvann den. Andra gången jag vaknade så stod det tre stycken fem meter ifrån, som verkligen glodde på oss. Det första rådjuret hade hämtat hela familjen för underhållning. Jag undrar vad dom tänkte.
