På cykel i USA

Angående kommentaren av undertecknad "Oroad" i inlägget nedan, så blir jag lite förbannad när personen påstår att vi har en önskan att råka illa ut, och att vi är otroligt naiva. Om vi varit killar hade det förmodligen inte blivit samma uppståndelse. Vissa hade säkert tyckt att det varit mer passande för oss att åka till USA som au pairer eller något, men ingen av oss vill ha den typen av upplevelse. Det råder en trygghetshysteri bland många människor, och jag tycker att det är nyttigt att gå utanför bubblan av trygghet och uppleva något nytt. Att inte veta vart man ska sova nästa natt är nästan befriande, vi är fria att göra vad vi vill. Det är inte naivt, jag vet att världen inte är en perfekt plats där alla människor vill en väl, det har jag upplevt själv, men samtidigt kan man inte gå runt och vänta på att det värsta ska hända. Ett exempel; ska min bror sluta med hockey för att det är en riskfylld sport? Nej, det tycker inte jag. Att cykla genom USA är ett perfekt sätt att uppleva landet och träffa nya människor, samtidigt som cyklingen och att inte ha någon fast plats att bo på i sig är en utmaning.

Igår vaknade vi upp hos George och Cathy, och vi åt en jättegod frukost bestående av fattiga riddare, färska bär och juice. Det hade slutat regna efter en natt med mycket åska, och vi gav oss ut på vägarna igen. Vi cyklade ungefär fem mil till Reisterstown, där vi tog fram stormköket och tillagade pulversoppa som vi åt med bröd. Gourmet. Det var dock väldigt salt och därför närmast oätbart, så efter middagen gick vi till en Dunkin' Donuts och ja, åt donuts. Vi köpte ett dussin för typ sju dollar. Vi åt upp alla. Ja, vi skäms lite över det.

Det började regna igen, och vi blev fast i Reistertown. Vi stannade på Dunkin' Donuts till det stängde vid tio på kvällen, och sedan letade vi upp stadens brandstation. Vi plingade på och undrade om de visste något ställe vi kunde campa på under natten. Detta är ett tips från en annan långfärdscyklist i USA som jag hittade på nätet innan jag åkte. De var jättetrevliga och bjöd in oss, dom hade tre tomma sängar som vi fick sova i. Alla sov i samma sal, men det var väggar som delade rummet i olika rum. Väggarna slutade någon meter ovanför taket. Vid halv åtta på morgonen tändes alla lampor och något larm gick och alla sprang ut. Det var rätt coolt. Jag skulle vilja bli brandman, det verkar kul. Dom kollar på TV, sover och tränar förmodligen rätt mycket. Då och då rycker dom ut.

Just nu sitter vi på en McDonalds i samma stad, eftersom att de har fritt internet här. Skriver inom kort igen, hoppas att alla hemma i Sverige mår bra!