Vilsna i Watchung Reservation.
Jahaja. Bloggandet går på sparlåga. Mitt mobila bredband fungerar aldrig, det har inte gjort det en enda gång sedan jag köpte det för över två veckor sedan. Så det är ett stort problem att få tillgång till Internet, just nu sitter vi på ett bibliotek i Jarrettsville och snyltar på deras uppkoppling. Det ösregnar ute.
Dom många dagar vi inte haft tillgång till Internet har jag istället spenderat lite tid till att skriva några inlägg i Words som jag sedan kan posta här vid sådana här tillfällen. Så jag fortsätter helt enkelt där jag slutade förra gången.
Tisdagen (23:e augusti) fortsätter med att vi letar upp en cykelaffär för att skaffa bättre pakethållare till Bettys och Sofies cyklar. Vi inser att cyklarna inte får plats i ens en stor taxibil, och åker därför till Penn Station för att ta tåget till New Jersey.
Medan vi väntar på att det ska informeras om vilken perrong tåget ska gå ifrån äter vi och dessutom är det tydligen jordbävning på Manhattan vid den här tidpunkten. Vi märkte ingenting alls. Vi var förmodligen för upptagna av maten.
Vi kommer slutligen på tåget efter lite krångel, som tog ungefär 45 minuter till Summit, New Jersey, en fin liten stad. Vi gick till biblioteket där innan vi for iväg för att försöka ladda min dator, men givetvis fungerade inte något av modemen till datorsladden.
Sedan cyklade vi därifrån, det tog ett bra tag innan vi lyckades hitta rätt väg ut ur Summit. Men vi kom ut och började cykla. Vi kom givetvis vilse efter ungefär en timma, och sedan blev det mörkt. Vi skulle till Watchung, men hamnade i Watchung Reservation istället. Vi gick genom skogen ett bra tag innan vi kom till ett villaområde, och vi var tvungna att slå läger någonstans eftersom att det var mörkt och vi var vilse, så vi bestämde oss dumdristigt nog för att slå upp tältet i utkanten av bostadsområdet. Det var på en upphöjning, och bilar körde förbi, och vi var så trötta efter alla timmar virrandes i mörkret att vi inte brydde oss om folk såg oss. När vi som bäst satt i tältet alla tre och skulle sova så hörde vi bilar stanna nedanför kullen, och ficklampor lyste på tältet. Kanske är det en efterkonstruktion, men jag har för mig att någon talade till oss i mikrofon. Någon sade "What are you doing up there?". Betty öppnade tältet och där stod tre polisbilar. Någon jävel hade ringt polisen. Nä, men jag vet inte. Folk tycker väl att det är störande. Folk gillar bekvämligheter. Att någon tältar hundra meter från deras hus går inte för sig, fastän att vi var tysta. Vi kunde ju ha varit psykopater. Med friluftsintresse.
Vi berättade situationen för polisen, och dom sa att dom skulle visa oss till ett annat ställe som vi kunde tälta på istället. Vi packade ihop och slängde in allt i en av bilarna som vi sedan cyklade efter. De tog oss någon kilometer bort till någon slags scoutlägercamping, och vi tältade där istället.
Det var ett mycket bättre ställe, men vi hade aldrig hittat dit själva. När vi vaknade på morgonen så hade polisen varit där och lämnat frukost från 7-Eleven till oss. Vi blev jätteglada och satte oss och åt innan vi gav oss iväg igen.
Att tälta i Central Park.
Mycket har hänt sedan senast. Jag vet knappt var jag ska börja, men antar att jag får ta vid där det slutade senast.
Måndagen den 22:e var faktiskt en väldigt jobbig dag. Det var dagen då det var dags att ge sig ut på vägarna, men som vi alla vet så går inte alltid allting som planerat. Min cykel hade punktering redan på Landvetter i Göteborg, och nu skulle jag alltså fixa detta. Jag är inte världens händigaste person, jag är faktiskt rätt värdelös på att reparera saker, men jag lyckades i alla fall att laga punkteringen. Kedjan krånglade, den hade satt sig underligt, men en snäll fransman som bodde på samma B&B hjälpte mig och allt var frid och fröjd. Det var bara det att det inte alls var någon punktering, det var ventilen som satt konstigt, men det ordnade sig också. Så jag bytte alltså nästan slang/försökte laga den helt i onödan.
Jag checkade ut och började gå mot 86:e gatan. Väl där skulle jag, Sofie och Betty ta tunnelbanan till utanför Manhattan någonstans, för att sedan ta oss ut till Walmart där vi skulle hämta deras cyklar. Resan tog 3,5 timma eftersom att vi åkte fel, och eftersom att det är väldigt jobbigt att ha med cykel och packning på New Yorks tunnelbanor.
Väl på Walmart så monterades cyklarna ihop, vi var där i sammanlagt sex timmar innan vi tog oss därifrån. Förstår inte hur tiden kunde flyga iväg så. Vi tog oss i alla fall till tågstationen för att åka tillbaka till Manhattan, för att sedan kunna ta taxi till New Jersey där vår cykelresa skulle ta sin början.
Någon gång vid ett, två på natten anländer vi till Penn Station, vi är utsvultna efter typ tolv timmar (okryddat) utan mat så vi äter hamburgare och sedan tar vi än en gång tunnelbanan till slutet av Central Park för att komma så nära Manhattans ände så möjligt. Det är ett helvete att få upp och ner cyklarna och packningen för alla trappor och spärrar och jag har tappat räkningen för hur många gånger vi sprang upp och ner. Klockan var för mycket för att åka till New Jersey, och ingen taxibil var villig att transportera oss med cyklar och packning dit. Vi frågade en taxichaufför hur det var med det här att tälta i Central Park, och han sa (citat): EVERYONE DOES IT! IT'S SAFE! IT'S POLICEMEN EVERYWHERE!
Han var väldigt entusiastisk, och vi gick med gott mod mot Central Park och slog läger på första bästa plats. Lite i skymundan, men vi var ändå fullt klart synliga. Klockan är ungefär fyra då vi somnar packade som sillar i tvåmannatältet (vi orkade inte slå upp mitt också). Natten går mot gryning och vid halv åtta väcks vi av att en parkvakt ropar någonting utanför tältet. Hon upplyser oss att man inte får campa i Central Park och att hon är chockad över att vi överlevde. Vi måste packa ihop våra grejer och är glada över att vara i livet. Vi sätter oss och äter frukost vid några bänkar och roas av trettiotalet hundar som samlats med sina ägare för att leka.
Jag är tyvärr inte kapabel till att skriva korta inlägg, även om jag vet att många gillar mycket bilder och minimalt med text. Men hoppas att det är intressant läsning i alla fall! Fortsättning kommer inom kort.
Rise of the Planet of the Horses.
Det var tänkt att jag skulle blogga tidigare, men datorn dog och min adapter passade inte. Så imorse så fick jag sitta och hacka loss delar av den med en kniv för att jag skulle kunna använda den. Vi befinner oss i Warrenville, New Jersey och resan hit har varit minst sagt krokig.
Den började på flygplatsen i New York, där det för övrigt var tropisk värme, i lördags kväll där min cykelkartong med liten marginal slutligen lyckades klämmas in i en stor taxi, och efter någon halvtimma stod jag utanför Tony's Place, mitt B&B i Harlem. Hotellet var gammalt och spöklikt och jag bodde i ett illgult rum. Hotellinnehavaren lät precis som Stewie i Family Guy.
På lördagen mötte jag Sofie och Betty, och vi tog tunnelbanan till Chinatown med en liten avstickare till Brooklyn. Av misstag. Väl framme i C-Town så strosade vi runt lite och gick sedan vidare till Little Italy som ligger precis bredvid. Vi åt jättegod pizza och sedan gick vi runt lite med Times Square som mål. Det är lätt att hitta i New York eftersom att det är smart upplagt med gatunummer, men det är samtidigt så stort att man kan också lätt kan gå lite vilse. Efter en lång promenad kom vi fram till Times Square, då det började regna och åska. Vi bestämde oss för att gå på bio, det fanns två biografer mitt emot varandra. Vi valde den ena, och såg Rise of the Planet of the Horses. Eller Apes. Horses skulle varit roligare.
Den var över förväntan bra, jag tänker på dom tidigare filmerna i serien och fasas över den dåliga kvalitén och vad jag har föreställt mig vara en rätt dålig story. Kanske har jag fel, men det är så jag kommer ihåg den.
Vi gick tillbaka till respektive hotell/hostel och sov och det är allt jag hinner skriva nu, men snart kommer fortsättningen. Och den vill ni inte missa, för den är väldigt rolig.
