På cykel i USA

Nu har vi cyklat ungefär femtio mil sammanlagt, min lilla färddator gick sönder igår efter att den tappades i marken. Det var inte mitt fel, den bara föll av. Antingen det eller så är batteriet slut, jag hoppas på det sistnämnda. Det är rätt tråkigt i alla fall, för nu kan jag inte se hur snabbt jag cyklar. Min topphastighet ligger på 56 km/h. Jag tror inte att det kan gå så mycket snabbare faktiskt.

Vi har i alla fall cyklat hela dagen idag, det har både ösregnat och varit soligt. Och mycket backar som vanligt. Vi hoppas på att det blir planare ju längre söderut vi kommer, det har i alla fall folk vi träffat sagt att det ska bli. Vid sex-tiden stannade vi för att äta på ett ställe, och när vi precis ätit klart börjar paret bredvid att prata med oss. De hade sett våra cyklar därute, och med våra kläder och vårt ovårdade yttre så var det förmodligen lätt att lista ut att vi var cyklisterna. De frågade en massa frågor, det som alla frågar; vart vi kommer ifrån, vart vi började och vart vår slutmål är. De undrade också vart vi skulle stanna över natten, och när vi sa att vi inte riktigt visste ännu så bjöd dom hem oss till dem. Vi själva har svårt att förstå varför folk så gärna bjuder hem tre främlingar, vi luktar liksom illa. Man gör det när man inte duschat på tre dagar och svettas på cykeln hela dagarna. Men jag tror mest att folk tycker synd om oss.

Det är kul med alla reaktioner man fått från människor man stött på. Vissa står bara och skrattar när vi cyklar förbi, de tycker att det hela är väldigt komiskt. Speciellt yngre människor. Det kanske är mitt extrahjul som gör det, jag vet inte. Många är extremt hjälpsamma, de vill hjälpa oss med vägbeskrivning fastän vi har koll på läget. Många frågar frågor, cyklister i förbifarten frågar vart vi ska. Ibland vevar bilister ned rutorna och pratar med oss. Vissa ropar efter oss. Det är fascinerande hur mycket uppståndelse man kan göra med en cykel.

Nu har vi fått duscha och sedan har dom gött oss med glass, cola och chips. Dom är verkligen jättesnälla, Robin som kvinnan heter formligen tvingade oss att låta henne tvätta våra kläder.
Sofie och Betty sover, jag ska snart sova jag också. Man blir dödstrött av att cykla hela dagarna. Det känns verkligen i låren, men konstigt nog har jag inte haft någon träningsvärk alls. Imorgon når vi Washington D.C, ironiskt nog exakt på dagen tio år efter Elfte september. Jag har ingen aning hur det kommer att vara. För någon vecka sedan då vi bodde på motell uppmanade nyhetsankaren folk att ringa till polisen om de såg någon visa "ett överdrivet intresse för byggnader eller foto" samt "personer som tar foton utanför ett polishus" och så vidare. Då ska man alltså ringa polisen. Det är helt vansinnigt.
För övrigt, rubriken. Den är ironisk men sann. Jag gillar inte rubriker. Nu ska jag sova, imorgon blir en lång cykeldag. God natt!