Neshanic Station.
Jag tänker fortsätta med att posta inlägg som egentligen skulle postats tidigare. Detta inlägg utspelade sig på fredagen den 26:e augusti.
Vi vaknar upp hos Nicole och familjen, och går ner för att äta frukost. Kvällen innan hade Nicole bakat pumpabröd till oss, och det var jättegott! Det vill jag baka när jag kommer hem till Sverige. Efter att ha packat ihop våra grejer så kör Nicole oss till Old Yorke Road och släpper av oss, det är väldigt varmt ute och vi tar farväl och tackar för allting. Nicole är en otroligt snäll människa och vi var väldigt tacksamma för allt.
Vi börjar cykla och hamnar i något industriområde där vi är tvungna att fråga efter vägen. Vi blir jättehungriga, så vi bestämmer oss för att använda triangaköket till att koka ris. Det tar en evighet, vi läser på paketet att det ska koka i femtio minuter. Förstår inte hur ris kan ta så lång tid, jag har aldrig varit med om det. Och eftersom att det är ett triangakök så tar det ännu längre tid. Det slutar med att vi äter det halvfärdigt med chilisås, och det smakar förvånansvärt bra eftersom att vi är så hungriga. Vi cyklar vidare, vet inte riktigt vart vi är. Vi hamnar i ett villaområde när vi tror att vi är i Neshanic Station, och frågar ett par människor vart vi är och var Neshanic ligger. De berättar hur vi kommer dit, och vi undrar om det finns något att äta där. "A pizza place!" säger kvinnan och vi blir lättade. Vi är nu otroligt hungriga. Vi ska ge oss av därifrån när vi upptäcker att Sofie fått punktering på sin cykel, så innan vi börjar cykla igen så fixar vi punkteringen.
Det börjar snabbt mörkna. Vi cyklar på en liten väg i skogen, och börjar bli mer och mer desperata. Vi tror att vi är åt rätt håll, men vi är inte säkra och vi vet inte hur långt vi ska. Det framgår varken på kartor eller skyltar. Det enda vi kan tänka på är pizza. Efter en evighet ser vi ljus, vi har nått Neshanic Station! Helt otroligt, tyckte vi då. Klockan var runt nio på kvällen. Det var ett väldigt litet ställe. Det såg ut som någon gammaldags järnvägsstation med enbart en bar och inget mer, och när vi skulle ställa cyklarna mot staketet utanför baren så sitter några MC-knuttar på verandan till baren och glor på oss. Dom har förmodligen aldrig skådat en sådan underlig syn förut, tre vilsna cyklister som parkerar sina cyklar utanför deras stammishak en helt vanlig fredagkväll. Vi går in, får sätta oss vid ett bord och beställa mat. Det smakade underbart. Det spelades livemusik och det var rätt mycket människor där. Förmodligen bara stamgäster.
Efter maten sätter vi oss i baren och försöker klura ut ett bra ställe att sova på över natten. Det regnar ute och vi är inte jättesugna på att slå upp tältet, varken på någon äng eller i ett skogssnår någonstans. Bredvid oss i baren sitter en kille som heter Brian, och vi börjar samtala med honom. Han undrar om vi är från Kanada, den fransktalande delen. Vi sa att vi var från Sverige, och att vi verkligen inte talar franska. Vi berättar om vår resa, och när han måste åka hem säger han att vi kan få sova i hans hus. Han är jättetrevlig och vi blir jätteglada över erbjudandet. Vi låser fast våra cyklar och knör in all vår packning i hans röda jeep. Det är knappt så att vi får plats. Men det gick, och det kändes otroligt bra att få sova inomhus när man egentligen räknat med att tälta!
