Tack.
Vill inte missbruka ordet tack, men vill verkligen tacka alla som på något sätt har hjälpt mig under resans gång. Detta kommer att bli många tack. Även om många av de som nämns här inte läser, så vill jag ändå nämna dem.
Tack till alla som har kommenterat här på bloggen. Som har skrivit stöttande och peppande, det har definitivt fått saker att kännas lite lättare då. Och tack till alla som har läst.
Tack till alla som visade hur otroligt gästvänliga amerikaner kan vara, som inte tvekade på att ta med tre okända människor in till sitt hem. Tack Nicole och hennes familj, Brian i Hillsborough som räddade oss från orkanen, snälla Cathy och George som inte kunde dykt upp lägligare i det mest ruggiga vädret, Robin och Aric, Andy, Matthew, Remy, Michelle och alla deras vänner i Richmond, cykelfantasterna Pam och Dave i South Mills, Robert och Valerie i Kitty Hawk, och deras son Evan och hans rumskompisar i Wilmington. Och den tyska kvinnan som lät mig bo och äta gratis på hennes lilla hotell i Engelhard, jättetack till dig!
Tack till poliserna som hjälpte oss i reservatet i Watchung och som bjöd oss på frukost, till brandmännen i Reisterstown som lät oss sova på deras brandstation, till en annan brandmans bror som lät oss tälta i hans trädgård.
Tack till killen som gav mig sin choklad och sitt vatten när jag var ledsen över att min cykel blivit stulen. Tack till James som hjälpte mig med min punktering.
Tack till Adam på Bicycle Pro Shop i D.C där jag köpte min cykel och andra användbara grejer. Jag fick jättebra hjälp och nedsatt pris på allt.
Vill också nämna Cykel City, som ligger på Övre Husargatan i Göteborg, där jag köpte min fina cykel som ju sedan blev stulen. En otroligt bra cykel, var jättenöjd med den. Tack för ypperlig service!
Till alla de som på något sätt har hjälpt oss och mig under resan. Med vägbeskrivning och allt annat. Jag har pratat med sjukt mycket människor som undrat vad jag/vi hållt på med, och många har varit väldigt hjälpsamma.
Trots att vi inte var överrens mot slutet så vill jag ändå tacka Sofie och Betty för månaden vi tillbringade tillsammans. I skrivande stund är jag absolut inte arg eller något över det som hände, det var väl mest för stunden det kändes jobbigt. Vill bara säga att jag inte ångrar någonting och jag är väldigt glad att jag tog chansen och åkte till USA. Den första månaden i USA kan ha varit en av de bästa i mitt liv, en fantastisk upplevelse. Jag hade jätteroligt.
Främst vill jag tacka mina föräldrar. För att de båda har ställt upp till hundra procent. Hade förmodligen inte kommit iväg utan dem. Min mamma för att hon ställde upp och träningscyklade med mig innan resan, och min pappa för att han lade ner otaliga timmars research på alltifrån vilken cykel som var lämplig att köpa till vad man ska tänka på när man ger sig ut på en cykelresa. Han spenderade otroligt många timmar för att ta reda på allt nödvändigt. Eftersom att jag var för lat för att själv göra det (även om jag givetvis gjorde en del research också, bara inte lika mycket). Men han gjorde det frivilligt, jag behövde inte ens fråga. Och med allt annat dom hjälp mig med.
Det var allt för nu. Är ju inte så där jättebra på att hålla vad jag lovar angående blogginlägg, men kanske skriver jag mer i den här bloggen. Kanske lägger jag in lite bilder. Titta in om ni vill. Om någon månad eller så. Vill inte lova för mycket. Tack för att ni följt min blogg i alla fall. Det har varit en jäkla resa.
Tack till alla som har kommenterat här på bloggen. Som har skrivit stöttande och peppande, det har definitivt fått saker att kännas lite lättare då. Och tack till alla som har läst.
Tack till alla som visade hur otroligt gästvänliga amerikaner kan vara, som inte tvekade på att ta med tre okända människor in till sitt hem. Tack Nicole och hennes familj, Brian i Hillsborough som räddade oss från orkanen, snälla Cathy och George som inte kunde dykt upp lägligare i det mest ruggiga vädret, Robin och Aric, Andy, Matthew, Remy, Michelle och alla deras vänner i Richmond, cykelfantasterna Pam och Dave i South Mills, Robert och Valerie i Kitty Hawk, och deras son Evan och hans rumskompisar i Wilmington. Och den tyska kvinnan som lät mig bo och äta gratis på hennes lilla hotell i Engelhard, jättetack till dig!
Tack till poliserna som hjälpte oss i reservatet i Watchung och som bjöd oss på frukost, till brandmännen i Reisterstown som lät oss sova på deras brandstation, till en annan brandmans bror som lät oss tälta i hans trädgård.
Tack till killen som gav mig sin choklad och sitt vatten när jag var ledsen över att min cykel blivit stulen. Tack till James som hjälpte mig med min punktering.
Tack till Adam på Bicycle Pro Shop i D.C där jag köpte min cykel och andra användbara grejer. Jag fick jättebra hjälp och nedsatt pris på allt.
Vill också nämna Cykel City, som ligger på Övre Husargatan i Göteborg, där jag köpte min fina cykel som ju sedan blev stulen. En otroligt bra cykel, var jättenöjd med den. Tack för ypperlig service!
Till alla de som på något sätt har hjälpt oss och mig under resan. Med vägbeskrivning och allt annat. Jag har pratat med sjukt mycket människor som undrat vad jag/vi hållt på med, och många har varit väldigt hjälpsamma.
Trots att vi inte var överrens mot slutet så vill jag ändå tacka Sofie och Betty för månaden vi tillbringade tillsammans. I skrivande stund är jag absolut inte arg eller något över det som hände, det var väl mest för stunden det kändes jobbigt. Vill bara säga att jag inte ångrar någonting och jag är väldigt glad att jag tog chansen och åkte till USA. Den första månaden i USA kan ha varit en av de bästa i mitt liv, en fantastisk upplevelse. Jag hade jätteroligt.
Främst vill jag tacka mina föräldrar. För att de båda har ställt upp till hundra procent. Hade förmodligen inte kommit iväg utan dem. Min mamma för att hon ställde upp och träningscyklade med mig innan resan, och min pappa för att han lade ner otaliga timmars research på alltifrån vilken cykel som var lämplig att köpa till vad man ska tänka på när man ger sig ut på en cykelresa. Han spenderade otroligt många timmar för att ta reda på allt nödvändigt. Eftersom att jag var för lat för att själv göra det (även om jag givetvis gjorde en del research också, bara inte lika mycket). Men han gjorde det frivilligt, jag behövde inte ens fråga. Och med allt annat dom hjälp mig med.
Det var allt för nu. Är ju inte så där jättebra på att hålla vad jag lovar angående blogginlägg, men kanske skriver jag mer i den här bloggen. Kanske lägger jag in lite bilder. Titta in om ni vill. Om någon månad eller så. Vill inte lova för mycket. Tack för att ni följt min blogg i alla fall. Det har varit en jäkla resa.
Kommentarer
Trackback
